Info om rasen

 

Historik

Staffordshire bulterrier kallas ofta för staff/staffe. Rasen härstammar från de bull- och terrierhundar som främst förekom i Midlands och som bland annat användes i hundkamper. När hundhetsning förbjöds helt föddes tanken på att dessa, mycket uppskattade hundar, skulle kunna bli en ny godkänd hundras.  I Sverige är rasen en utpräglad sällskaps- och utställningshund. Rasen godkändes 1935 av den engelska kennelklubben. Drygt 600 hundar av sinsemellan mycket olika typ och bakgrund registrerades då. Staffordshire bullterrier blev snabbt mycket populär och älskad. Den är i dag en av de tio vanligaste raserna i England.

Användningsområde

Rasen är en utpräglad sällskapshund som gillar de flesta hundsporterna. Många tränar och tävlar framgångsrikt i agility, lydnad, rallylydnad, viltspår och bruks.

Hälsa

Rasen finns upptagen i de Särskilda Rasspecifika Domaranvisningarna (SRD). Rasen fanns från början med för väl kända problemområden som "felställda nedre hörntänder" och "tunn päls och/eller irriterade hudpartier" och senare har även andning tagits upp som ett riskområde.

Egenskaper / Mentalitet

Staffordshire bullterrier är en ömhetstörstande, energisk, förarvek och humoristisk glädjespridare. Den är social, aktiv, intensiv, positiv och älskar full fart och visar det med intensiva glädjeyttringar. Samtidigt älskar den att bara vara hemma med sin familj och mysa. Det viktigaste är att få vara med, vilka aktiviteter som än bjuds.

Storlek och utseende

Mankhöjd är ca 36-41 cm. Vikt för hanar är ca 13-17 kg och tikar 11-15,5 kg. Den är en välbalanserad ras som äger stor styrka i förhållande till sin storlek. Färgen är röd, fawn, vit, svart, brindle eller blå eller i kombination med vitt.

Pälsvård

Rasen är släthårig och saknar underull. Pälsen är mycket lättskött.

Övrigt

En riktig kompis som älskar livets goda. Den älskar fysisk kontakt, värme och att vila på mjuka underlag. Den tycker oftast inte om regn och rusk.

Denna text är framtagen i samarbete med rasklubben.

 

 

 

Stafforshire bullterrier

 
Staffords har sina rötter i Black Country som ursprungligen är ett specifikt kolgruveområde, men numera ett samlingsnamn för de väldiga gruv- och industriområdena i och runt Birmingham, Staffordshire och Midlands. Dessa områden var oerhört tättbefolkade och barnrika och i sådana miljöer var det förstås ett krav att hundarna var absolut pålitliga och då inte minst mot barn. Inte för inte kallas de “The Nanny Dog” hemma i England. Varje ansats till aggressivitet mot människor ledde till att hundarna togs bort helt enkelt. Staffordshire Bullterrier är alltså avlad för tillgivenhet och vänlighet och användningsområdet är sällskap och utställningar. På senare år märks allt fler Staffords också i agility och lydnadssammanhang. Rasen som sådan finns inte före 1935 då Engelska Kennelklubben (KC) godkände namnet och standarden. KC höll stamboken för inmönstring öppen till 1938 då 617 hundar registrerats under namnet Staffordshire Bull Terrier. 1943 hade antalet vuxit till2.456, snabbt marscherat alltså! Av dessa kom ett begränsat antal att få avgörande inflytande på aveln.
Bland de inmönstrade hundarna och än idag kan viss ras- eller rastypiskhet märkas. Dels Bullterrier, i vars register tidigare en del av de “nydöpta” Staffordarna funnits, Engelsk mastiff och Engelsk Bulldog samt sist men inte minst korsningar mellan dessa och troligen några andra raser. Flera källor anger till exempel Whippet! Kravet för inmönstring var på den tiden liksom idag inget annat än att hunden skulle uppfylla standardens krav. På dessa färg-, storleksmassigt och genetiskt mycket olika hundar är alltså Staffordshire Bullterriern byggd. Med denna förutsättning och den korta tid, i princip från 2a världskrigets dagar, som aveln pågått är Staffords inte helt homogen som ras. Detta har i sin tur gett upphov till talet om olika typert ex terriertyp, bulltyp men självklart finns det bara en! Märkbart är också att antalet piedfärgade (vit grundfärg med fläckar) hundar successivt minskat. I debatten kring rasen framförs ibland att terrierblodet är så litet att Staffords snarare borde tillhöra “Utility Group” än “Terrier Group”! Inmönstringen och den första tidens avelsarbete styrdes av rasstandarden, men av intresse är att det förelåg ett ursprungligt förslag som bland annat anger den höjd som gäller idag, nämligen 16 inch. De första 13 åren godtogs emellertid 2 inch högre höjd samt accepterades ståndöron. Man kan bara spekulera i motiven men visst kan man erkänna att det måste ha underlättat verksamheten betydligt att ha “svängrum” de första åren? Kanske var det nödvändigt med tanke på den starka kopplingen till Bullterrier.
Den nya rasen blir snabbt populär, kanske beroende på likheten med den typ av korsningar som var så vanliga över hela England men nu alltså rumsren med namn, standard och tävlingstillstånd.”(Utdrag ur Terrierposten nr3, 2001, av Håkan Axén)